En ny resa inleds

I den här berättelsen får du följa ett familjehem och framförallt en familjehemsmamma i tankar och känslor från placering och vidare på deras resa.

En mamma håller ett barn i famnen och pekar ut genom fönstret Foto: Mostphotos

Del 1: Beskedet

I väntan på placering

Placering, vilket ord egentligen. Så neutralt, så byråkratisk men så användbart i facktermer. Men för oss alla, ett barn, en egen liten individ med sina egna behov och sin egen biologiska familj. Och vi ska få äran att ta hand om detta barn över tid. Hur lång tiden är det vet vi ju aldrig men ack så mycket kärlek, omsorg och tålamod vi har att ge oavsett tid. Det här är min berättelse.

När samtalet från familjehemssekreteraren kom så blev jag först helt stilla i kroppen och kände hur mitt hjärta slog och hörde mina egna lungor andas. Allt runt omkring mig blev helt stilla och helt plötsligt förändrades sig livet igen.

Samma resa - nya upplevelser

Jag har gjort den här resan förut men den är aldrig sig lik utan ny varje gång dock på olika sätt. Jag, en mamma och familjehemsmamma som har väntat. Vi, en familj, som har möjligheten att ta emot ett barn till som behöver, under en period eller för lång tid, en familj att få växa i. Och nu ska vår familj utökas.

Känslorna är som vanligt tudelade. Jag är glad för vår skull att vi ska få berika vår familj med en ny individ men slås alltid i samma stund jag tänkt tanken över hur fantastiskt det ska bli att bakom varje barn så finns det en annan förälder som har förlorat. Förlorat sin bestämmande rätt över sitt barn och förlorat sin chans att vara det nära. Oavsett vad som hänt på vägen så har föräldern älskat detta barn och kommer att fortsätta att älska det livet ut utifrån sina egna förutsättningar.

Ett familjebeslut

Varje gång försöker jag tänka mig in situationen som om det vore jag själv som blev tvungen att placera bort mina egna biologiska barn. Det gör mig stark i tanken på att jag vet att jag kommer att försöka behandla de biologiska föräldrar som om jag själv vore en utav dem. Detta är min utgångspunkt och min målsättning men jag vet att jag inte alltid kommer att lyckas, jag är inte mer än en människa med egna tankar och känslor men jag ska gör allt i min makt för att försöka särskilja på vad som är vad.
Resten av vår familj har också väntat och varit delaktiga i beslutet att ta emot ett till barn. Jag och mannen pratar länge först kvällen efter telefonsamtalet och känslorna är många och stora. Vi pratar om barnet och dess behov och om vi känner att vi kan lyckas med uppdraget. Vi kommer fram till att det känns rimligt för oss och vi beslutar redan där och då att det här är något som vår familj kan klara av och att vi kan acceptera uppdraget. Sen hamnar vi direkt i de praktiska frågorna, om vad som behövs göra här hemma innan placering och vad som behövs inhandlas.

Planeringsinferno

Jag själv hamnar i ett planeringsinferno. Tre månader kvar innan placering och jag ska vara hemma på heltid i minst ett år. Okej… Hjälp! Lugn och fin nu, en sak i taget, du fixar det här! Börjar med jobbet, informerar och gör klart. Jobbar som sjutton för att göra allt klart för att avsluta och lämna vidare. Känns i hjärtat att jag ska vara borta ett tag då jag älskar mitt jobb men vet att mina kolleger finns kvar och att de har lovat att komma hem och fika när jag är hemma. Känns skönt…

Del 2: En familj att växa i

Vi berättar för de större barnen om den kommande placeringen dagen efter att vi haft vårt första möte med Socialtjänsten. Den här gången är det tre månader till placering och vi ska bara gå igenom matchningsintervju då vi redan är utredda och de på kommunen känner till oss sen tidigare som familjehem. Barnen undrar direkt vad det andra barnet heter, hur gammalt det är och hur det ser ut. Vi vet ju själv inte så mycket än utan kan bara berätta om det är en pojke eller en flicka, hur gammalt det är och var det kommer ifrån. De större barnen tar emot beskedet över förväntan. ”Men man måste ju få veta redan nu vilken storlek det har på kläderna så man vet vad man ska köpa” säger Stor. ”Ja, man måste ju få veta vilken färg den passar i” säger Mellan.

Jag lägger till på att-göra-listan att gå ut och handla kläder med barnen, det verkar viktigt för Mellan och Stor och noterar till mig själv att jag måste fråga nästa gång vi har möte på socialtjänsten om de vet storleken på Minis kläder.

Förbereda och skapa utrymme

Mannen och jag diskuterar mycket om vad som behövs göra in för placering med en Mini. Jag och han inser att våra tankar skiljer sig åt. Jag som ska vara hemma med en liten baby vill tokröja hela huset NU för jag känner att det kommer vara skönt att ha allt gjort innan Mini kommer då jag inte vet hur livet kommer att se ut. Hur blir nätterna? Sova eller inte sova, Hur kommer dagarna fortlöpa och hur själva livet blir då det förändras så mycket medans mannen tycker: ”Vi tar det som det kommer…”

– Hmmm… andas nu, säger jag till mig själv och gör faktiskt det och förklarar TYDLIGT och BESTÄMT att ”det som kommer sen” vet vi inget om och att det är NU som vi måste ordna med så mycket praktiskt som möjligt.

Och sagt och gjort, det blir som jag vill och projekt fixa inför Mini startar. Vi städar ur tvättstugan, rensar ut för små kläder åt de andra barnen och kastar alla gamla matlådor utan passande lock i köket. Ja, du vet, sånt man alltid skjuter upp på till sen och lite till. Min känsla inför att jag ska vara hemma med Mini är att ju mindre praktiska vardagliga bestyr som finns desto mer kommer jag kunna fokusera på Minis och de andra barnens behov.

När det är en månad kvar börjar vi berätta för Liten om att det ska komma en Mini. För ett litet barn är det abstrakt. Liten får vara med och handla vagn och säng. Liten säger: ”Babyn Mini kan inte gå för den har inga ben." Noterar till mig själv att vi ska be om foto på hela Mini så att Liten kan se att det finns ben på babyn…

En familj att växa i

Mannen och jag förbereder oss på att svartsjuka troligtvis kommer uppstå mellan barnen. Vi förbereder oss med att vi måste ha extra tålamod och lyhördhet med dem. Om att avsätta egen tid med var och en utav dem och låta dem få sitt eget utrymme. Det är lätt i tanken, hur kommer det bli i praktiken?

Dagen för att träffas närmar sig med stormsteg. Hembesök med biologfamilj är inbokat. Hur kommer det gå? Dagen för invänjning är snart här. Hur ser Minis dygnsrytm ut, hur kommer barnet att ta en separation och hur kommer anknytningen till oss bli?

Hur kommer det gå för Liten, Mellan och Stor att anpassa sig med tillskottet Mini och hur kommer mannen och jag finna tid till varandra? Är det möjligt?

Noterar till mig själv, våga be om hjälp. Ring Mormor E i morgon.

Del 3: Hembesöket

Note to my self: kom ihåg att visa din uppskattning till dem som hjälper andra! Jag känner mig lyckligt lottad som har ett nätverk runt omkring mig som ställer upp när det kör ihop sig i familjepusslet. När det ska till med en invänjningsperiod med Mini och jag kommer vara borta i princip två veckor så ska det vanliga pusslet lösas som vanligt för alla hemma. Mormor E, min mamma, som är pensionär kommer att hjälpa till med att pussla lika så mina svärföräldrar och så även min pappa. Utan dem hade pusslet varit svårt då mannens jobb just under denna period kräver hans närvaro på jobbet mer än vanligt, typiskt. Men man kan ju inte styra allt i livet.

Hembesöket

Dagen för hembesöket med biologfamiljen kom och fungerade efter omständigheterna bra. Barnen var i skolan resp. förskolan och mannen och jag tog emot hemma. Det var nervöst innan de kom och jag tittade ut flera gånger från fönstret för att kunna få en första titt på dem innan de ringde på dörren. När det väl var på plats så rullade det på. Försökte hela tiden tänka på att vara ödmjuk då de är föräldrar som måste lämna ifrån sig sitt barn. Tryckte undan alla egna tankar och känslor för att senare kunna ventilera med min uppdragsgivare.

Stöd i situationen

Det känns mycket skönt att ha träffat biologföräldrarna innan placering och trevande påbörjat en relation. Hur relationen kommer att bli vet ingen bara att det krävs tålamod, öppenhet och ödmjukhet för att få det att fungera. Både familjehems- och barnsekreteraren var med under besöket och det var skönt då de fick styra samtalen och besöket. Man behöver alltid ha någon att luta sig emot. 

Samla tankarna

När alla hade åkt kände jag mig alldeles slut och tom. Mannen var tvungen att åka tillbaks till jobbet och jag hade en timme innan första barnet skulle börja trilla hem från skolan. Jag lastade hunden i bilen och åkte iväg till elljusspåret och gick en snabb tyst promenad. Njöt av att vara helt själv en stund och försöka rensa hjärnan från alla intryck dagen hade gett. Låter tankarna snurra: Vad tyckte de egentligen om oss? Shit att jag inte hade hunnit putsa fönstren… Syntes det att jag var nervös? Åh, varför sa jag så där…

Livet rullar på

Sen iväg till förskolan och hämta barn och det vanliga livet rullar åter igen på. Jag har fått huvudvärk men det är bara att bita ihop. Läxor, laga middag, plåstra Liten som ramlat och skrapat knät och utrycker högljudd, över hela kvarteret, sin besvikelse över att man inte får äta glass innan maten. Stor som undrar om vi kan beställa kläder från Internet NU! Mellan som undrar om pappa inte kommer hem snart och plötsligt står han där i dörren med ett leende och säger: Hoho, jag är hemma nu! Vad kan jag göra? Barn som tjoar – Pappa!
Och jag ler lite trött tillbaka och säger: I vilken ände vill du börja?

Del 4: Ett litet barns undran

Snart är vi på väg. Dagen är här som ska föra oss samman med Mini. Mina känslor är huller om buller men jag försöker på bästa sätt spela hur lugn som helst inför barnen. Lyckas få på alla barnen rena kläder under en uppsjö av frågor.
– Men mamma, ska inte babyn ligga i din mage? undrar Liten.
– Kommer du ihåg, älskling, att jag berättade förut för dig att när du var baby så låg du i mamma Ms mage? Och hon tyckte du var den sötaste babyn i hela värden och hon tyckte så mycket om dig.

Barnet nickar och jag stannar upp i påklädningen och sluter mina armar om barnet och fortsätter mjukt: Mamma M kunde inte ta hand om dig längre för hon visste inte riktigt hur man skulle göra och då fick du komma hem till mig och pappa L. Och vi tyckte du var den sötaste babyn i hela världen precis som mamma M gjorde.
Liten brister upp i ett leende. Jaaa, säger barnet eftertryckligt. Ni skulle ta hand om mig! Som en liten liten söt mjuk kattunge!

Liten visar med händerna hur liten kattungen är och jag ler och nickar, förvånas av barnets liknelse men instämmer i påståendet: Ja, som en liten liten söt kattunge. Och vet du, precis samma sak är det för Mini. Vi ska ta hand om Mini precis som vi gjorde med dig.
Nu har Liten inte längre tid med prat utan trycker fort ner foten i skon och ropar åt Mellan och Stor som redan är ute vid bilen; Neeej, vänta på mig!

Frågorna kommer ibland från Liten, när jag minst anar, och det är ofta i korta sekvenser. Liten är ett barn som inte funderar så mycket över det här med flera mammor och flera pappor utan har hitintills bara accepterat det som det är och jag har tagit det i barnets takt, berättat och förklarat. Vi har tittat mycket på bilder av mamma M, pappa S och Liten som baby och korten hänger synligt i barnets rum och ibland kommer Liten gående med dem och vill att jag berättar om dem.

Nu är det dags och vi åker en söndag hela familjen hem till jourhemmet där Mini bor. 

Del 5: Första mötet

Det tar en timme att åka hem till jourhemmet och vi har köpt med oss en blomma till familjen. Vi ringer på och möts utav ett varmt hej och vi kliver in. Mini tittar storögt på oss från jourhemsmammans famn och våra barn tittar storögt tillbaka. Liten och Mellan ser alla leksaker som ligger på golvet och börjar ganska snart leka med dem. Mini kryper runt, tittar och iakttar. Papporna sätter sig vid bordet och börjar prata, om vägen hit och om väder och vind och de skrattar. Stor kommer och ställer sig bakom mig och viskar tyst så bara jag hör;

– Det är den sötaste babyn jag någonsin sett, jag är såld!

Och jag andas ut. Jag står där och ler och kryper sen ner på golvet bredvid Liten och Mellan och bara sitter där. Tittar och ser på Mini som avvaktande ser på oss med en frågande blick och som sedan kryper tillbaks till jourhemsmamman för att få tryggheten.

Vi fikar allihop tillsammans och sen är det dags för Mini att gå och sova middag. Precis innan vi åker så sitter jag på golvet igen och Mini kryper kort upp i min famn. Alla barriärer brister för mig och mina ögon blir glansiga. Inga av de andra barnen eller de vuxna ser, de fikar fortfarande, vilket är tur. Det är bara jag och Mini där just då och jag tittar på babyn och viskar tyst;
– Hej vännen, jag ska finnas här för dig så länge du behöver.

På vägen hem i bilen så somnar både Liten och Mellan ganska snart. Jag, min man och Stor pratar mycket och länge i bilen. Stor häpnar över hur de mindre barnen skötte sig som A-barn och var så där fina och omtänksamma som man alltid önskar att de var i vardagen. Jag och mannen instämmer och vi alla skrattar, tänk om vardagen alltid såg ut så… Och Stor fortsätter att prata på om vilka färger och kläder som Mini passar i för att sedan helt tröttna och sätta in hörlurarna i öronen och med ett bestämt ”jag vill inte bli störd” titta på Youtube.

Mannen kör bilen och är i sina egna tankar och jag som är glad att jag valde att köra dit och inte hem får en stund för mig själv. Vi båda känner att det inte behövs prata så mycket mer utan att bara få sammanfatta, var och en på sitt eget sätt. Känner mig helt slut av alla känslor under eftermiddagen. Tillsammans med min man balansera våra barn, vara trevlig mot jourhemmet, ta in allt vad Mini är, le och vara glad. Samspela med alla. Jag känner mig helt slut och somnar sista biten i bilen

I morgon åker jag tillbaks till jourhemmet igen för att påbörja den verkliga resan; att lära känna Mini på riktigt.

Senast uppdaterad: 8 mars 2022