Hur kommunen bedriver skogsbruk

De skogar som flertalet uppskattar att vistas i är en välskött, genomgallrad äldre blandskog. Andra viktiga kvalitéer är skogsgläntor med rik undervegetation, vackra utsiktsplatser, orörda våtmarkspartier, strandområden och vackra bäckar liksom kontakter med ängs- och hagmarker. Överhuvudtaget är omväxling av stort värde. Det tätortsnära skogsbruket bör ha detta som riktmärke.

Ett skogsbruk med huvudsaklig uppgift att producera rekreationsmark skiljer sig avsevärt från ett traditionellt skogsbruk där virkesproduktionen är det primära. I ett tätortsnära skogsbruk gäller det att i varje situation ställa sig frågan vilka åtgärder som gynnar rekreationsvärdena och friluftslivet på kort och lång sikt. Endast åtgärder som ökar rekreationsvärdena bör genomföras.

Många skogsområden runt tätorterna är idag äldre än vad som är ekonomiskt motiverat vilket är positivt ur rekreations- och naturvårdssynpunkt. Om stora sammanhängande områden överhålls finns dock en risk att man tvingas avverka dessa inom en kort period. Det kan då innebära att ett bostadsområde eller en kommundel får brist på omgivande rekreationsskogar under lång tid. Av den anledningen är det viktigt att skogen har en jämn åldersfördelning och att det råder balans mellan ungskog och mogen skog. Risken för att skog som överhålls blåser sönder eller dör är särskilt stor i grandominerade bestånd.

Trakthyggesbruket innebär huvudsakligen nackdelar från rekreationssynpunkt. Stora kala ytor, långa perioder med svårframkomliga plant- och ungskogar, likåldrigheten i bestånden och oftast ett dominerande trädslag ger skogar med lågt vistelsevärde. Är hygget litet kan det däremot upplevas som ett positivt avbrott, en glänta där ljuset kommer in med möjlighet för bland annat hallon och lingon att etablera sig. Ekologiskt innebär trakthyggesbruket en kraftig störning med stor negativ påverkan för de flesta växt- och djurarter.

Alternativ till trakthyggesbruket håller på att utvecklas för tätortsnära skogsskötsel. Ett antal metoder finns där syftet är att dels undvika kalläggning av marken dels att få ett mer varierat skogsbestånd. Exempel på sådana metoder är luck- och kanthuggning, olika skärmmetoder det vill säga att föryngringen sker då delar av den äldre skogen (skärmen) finns kvar, samt stamvis blädning.

Dessa metoder är beroende av ståndorten och befintligt skogstillstånd. Liksom för trakthyggesbruket krävs en målmedveten och långsiktig skötsel för att lyckas. Att under hand byta från en metod till en annan kan vara svårt. Av den anledningen och av ståndortsmässiga skäl, kan trakthyggesbruket även i fortsättningen vara en av flera metoder i det tätortsnära skogsbruket.

För de delar som sköts med trakthyggesbruk är det dock viktigt att begränsa avverkningsarealen och förlänga omloppstiderna. Förlängda omloppstider innebär att en större andel av skogsbeståndet består av fullvuxen, mogen skog, sådana skogar som har det största rekreationsvärdet. Överhållning med 20 – 30 år det vill säga en slutavverkningsålder på cirka 110-120 år (ibland till och med ännu längre) är ofta möjlig och biologiskt blir de flesta träd mycket äldre än så.

Variation i trädslagsval är ett annat sätt att öka rekreationsvärdet och den biologiska mångfalden. Den naturliga variationen bör i första hand utnyttjas och där det är lämpligt kan rena bestånd av ädellöv eller andra trädslag som rönn, björk och asp etableras. En förskjutning från granbestånd mot tall- och ädellövbestånd (främst ek) ökar möjligheten till överhållning och därmed en större andel äldre grov skog.