När vi blev familjehem - en berättelse i 10 delar

Del 1 

En dag kom ett mejl från skolan om att kommunen sökte familjehem. Det dröjde sig kvar i mina tankar längre än tidigare utskick och annonser. Samma kväll sa min man: Ska vi inte svara och ta reda på mer? Vi har ju pratat om det länge, det kanske är dags?

Vi hade pratat om det flera gånger, så många barn och ungdomar som behöver ett hem och hjälp under sin uppväxt. Min man kommer i sitt arbete i kontakt med många barn som far illa. Jag är engagerad och social och har ju tänkt på det – men skulle vi ta steget nu? Det gjorde vi – tack och lov! Jag Marie, egenföretagare, min man John och vår dotter Wilma som då var 10 år.

Vi blev ganska snabbt kontaktade och bokade möte med socialsekretaren som är ansvarig för nyrekrytering av familjehem. Det var ett positivt möte. Efter det åkte vi hem för att berätta för Wilma. Wilma blev så glad, nyfiken och ställde all världens frågor. Vi kunde inte svara på många, men vi hade bestämt oss - vi ville försöka bli ett familjehem.

Jag och John fick mötestider och kalendern bokades upp; utredning, intervjuer, djupintervjuer och kartläggning. Det var nytt för oss, spännande men ovant. Det var utvecklande och det kändes seriöst med referenstagning och intervju av nära och kära.

Jag minns speciellt en gång när Wilma undrade ”om inte vi blir godkända kommer jag att få flytta då” så som bara ett barn kan tänka. Jag log och förklarade att hon inte behöver oroa sig. I dag skrattar vi åt det och jag tycker att det finns något tänkvärt i det.

Del 2

Det blev sommar. Snart skulle vi få veta om vi blev godkända. I augusti kom beskedet. Vi skulle få bli familjehem. Vi skulle kunna ge Wilma ett syskon och det värdefulla i att växa upp med ett syskon. Någon skulle flytta hem till oss. Nu skulle vi pusslas och matchas ihop med en liten som vi skulle kunna ge bästa möjliga förutsättningar för.

Ganska snart återkom familjehemsenheten och de ville boka möte, vi skulle få veta mer. Det var med fjärilar i magen jag och John möttes utanför kommunhuset. Vi fick vi veta att det fanns ett barn på 2,5 år i ett jourhem sedan en tid tillbaka. Det skulle kunna bli en lång placering vilket skulle passa vår familj.

Vi fick frågan om hur vi skulle ställa oss till om en förälder hade psykisk ohälsa. Vi fick veta att barnet kan ha någon diagnos eller problematik. Hur ställde vi oss till det? Vi var stärkta i vår beslutsamhet att låta vår familj berikas med barn, vi svarade att vi vill och tror att vi klarar detta. Nu skulle vi ses om någon dag och sedan planera vidare om när vi skulle få träffa den lilla. Jag grät en skvätt av glädje, sen kom jag på att vi måste barnsäkra hemmet.

Åh, att få fixa barnrum – så roligt. Vi åkte till det stora varuhuset och hittade det mesta där. Wilma valde och hjälpte till och våra vänner hjälpte oss att måla och fixa rummet. Vi ville ju att det skulle vara tryggt och välkomnande. Kille eller tjej – snart vet vi! 

Del 3

Det finns en liten kille på ungefär två år, som idag är i ett jourhem och som vi matchat ihop med er. Han heter Isak, sa vår familjehemsrekryterare när vi sågs igen. Vi vet inte så mycket om honom men han kommer att behöva stöd på alla plan. Vad som beror på omständigheter eller annat vet vi inte.

Vi såg på varandra John och jag. John frågade om hur socialtjänsten kommit i kontakt med Isak. Jag frågade om han fått vård, om en läkare träffat honom. Massor av tankar och frågor både uttalade och inte. Vi fick frågan om hur det kändes. Jo, det kändes fortfarande bra. Vi var beslutsamma och vi ville gå vidare. Nu fick vi också se ett fotografi på lille Isak – ett stort leende och två ögon mötte mig. Här och nu började oron släppa och övertygelsen om att vi tagit rätt beslut infann sig.

Vem ska vara den som Isak ska anknyta till, undrade vår familjehemssekreterare. Den av er kommer att behöva ta tjänstledigt då Isak behöver tid och framförallt lugn och ro. Eftersom jag var i nystart med mitt egna företagande så blev det min man som skulle bli Isaks trygghet den närmsta framtiden. För John var det ingen ovan roll då han faktiskt tog nästan hela föräldraledigheten med Wilma.

Del 4

Så spännande, pirrigt och så många tankar vi hade. Våra middagssamtal med förväntan, frågor och glädje. Allt vi behövde göra, allt vi ville göra och vad vi inte borde göra. Wilma som såg fram emot ett familjehemssyskon hade stora planer om lek och bus. Jag och John som nu skulle börja om med en liten. En ny fas i livet som skulle bli verklighet inom en snarare framtid än vi trott.

Vi fick kort därefter träffa jourhemskonsulenten och jourhemmet där Isak fanns, de berättade om honom och vi ställde frågor. Vi planerade in tider för inskolning och den första perioden. Hur skulle vi öppna vårt hem för denne krabat och vilka behov fanns?

Isak hade inget med sig från sitt hem så vi fick handla allt, stort som smått. Tiden var knapp och vi välkomnade e-handeln. Minns en kväll när vi valde kläder tillsammans. Wilma valde vackra färgstämda plagg, jag praktiskt och John något för coola killen. Att tillsammans planera stort som smått var en viktig pusselbit.

Våra vänner och familj hjälpte till, Isaks rum måste färdigställas. Det målades och monterades möbler samtidigt som vi planerade för kommande inskolning. En annan viktig pusselbit är ju att hinna med vardagen och Wilma. Vi informerade Wilmas lärare om att hon skulle få ett familjehemssyskon och vi bestämde oss för att ta en långweekend till Spanien innan inskolningen skulle börja.

Del 5

Den här killen var som en solstråle när han kom till oss och mycket fascinerad av lysknappar och att tända och släcka lampor. Han tog oss gärna i handen och visade oss alla knappar han hittat i vårt hus. Han hade ett bagage som vi inte visste något om men som visade sig tydligt i hans fascination och utveckling.

Här började vår utmaning i att försiktigt öppna Isaks ryggsäck och se vad han fyllt den med, både önskade och oönskade upplevelser. Vilka erfarenheter han saknar är en tanke vi alltid bär med oss. Han hade mycket låg motorisk erfarenhet och inga känslouttryck, han kunde göra sig illa rejält utan att han grät eller reagerade alls.

De första dagarna ville han inte bada, borsta tänderna eller ha någon kram eller läggningsrutin. Så John berättade en saga ur minnet, var kvar i rummet tills han somnat. Vi fick smyga in en hand i hans så att vi fick hålla handen när han somnade. Vi ville att han skulle veta att vi fanns där hela tiden. Steg för steg med stort tålamod närmade sig Isak oss och snart ville han ha godnattkramar av oss alla.

Hans säng blev orörd i hans rum då vi bestämde att han skulle må bäst av att sova i samma rum som mig och John. När han kom hem till oss hade han flera allergier eller intoleranser som efterhand försvann helt. Hans oroliga mage blev bättre allt eftersom. Vi tror att hans kropp sa ifrån och att det lugnade sig även inuti honom.

Han var ett yrväder och vi visste inte när och om han skulle testa något nytt bus. I mataffären kunde han löpa amok eller krama en okänd människa. Han hade nu även upptäckt solen och att solen går i moln, det finns skugga och att solen går ner. Detta var ett stort bekymmer för honom och han blev lika upprörd varje gång.

Som familjehem så hade vi stort fokus på Isak. Inte bara att fylla honom med rätt erfarenheter i vardagen utan även ta hjälp från Prima Barn och BVC. Vi hade bra möten med våra kontakter på socialförvaltningen och vi skulle snart få gå vår familjehemsutbildning. En utbildning som vi först kände skulle ta dyrbar tid men som vi båda sedan tyckte var guld värd.

Wilma visade en omtänksamhet som vi tyckte var väl värd titeln ”Årets Storasyster”. 

Del 6

Det kändes kul att få en lillasyster eller lillebror, eftersom jag alltid velat haft småsyskon. Jag ville helst ha en lillasyster men det är jättekul med en lillebror också. Jag minns att det kändes overkligt när pappa berättade att om jag ville kunde vi bli familjehem. Jag skrek JA och hoppade i soffan av glädje! Sedan började jag drömma både natt och dag om hur det skulle bli. Jag blev också orolig över om syskonet skulle ta för stor plats, men jag ville ta steget.

När jag skulle träffa socialsekretaren tyckte jag att det var bra, de skulle träffa mig och jag fick träffa dem för att kunna ställa frågor. Det gick bra, men sen tänkte jag – tänk om mamma och pappa svarat fel och jag ska få ett familjehem istället. Mamma och pappa fick berätta att det inte skulle bli så – säkert hundra gånger.

En dag fick jag gå tidigare från skolan och träffa lillebror. När vi kom fram till huset såg jag Isak med en liten tjej bredvid sig och en hund. Isak vinkade och jag vinkade tillbaka. När vi gick och knackade på dörren öppnade hans jourhemsmamma och visade oss runt. Isak satt på övervåningen och lekte med bilar och gubbar, pappa och jag lekte med honom. Det kändes som vi klickade direkt, vår familj. Efter fikat så sa vi hejdå och när vi skulle gå så gick Isak fram till mig och jag fick jag en kram. Fast mamma sa att han kanske inte skulle vilja kramas.

Vi hade gjort i ordning ett rum till Isak med säng och leksaker, men han sov inne hos mamma och pappa i en spjälsäng. Jag ville också sova där så vi la en madrass på golvet och nu sov vi alla i samma rum.

När julen kom fick jag hjälpa honom och visa julklapparna, han förstod inte riktigt att han fick paket. Det kändes konstigt att han inte visste att det var till honom.

Isak busade och retades mycket när han kom till oss, ibland kunde man bli riktigt irriterad. Men det var ju bara syskonkärlek och jag fick vänja mig vid det. Det kändes konstigt att han inte kunde visa känslor, en gång ramlade han i mitt rum och jag sprang fram till honom. Han visade inga känslor och jag tröstade honom och då kom en liten tår. Jag kramade honom.

Jag ångrar inte en dag när jag sa ja till att få ett syskon. Hälsningar Wilma<3

Del 7

Vår vardag har blivit lite annorlunda sedan Isak flyttade hem till oss. Vi gör saker lite lugnare, mer genomtänkt och inkluderande. Jag är vaksam på att Isak ska få lugn, att saker och ting ska vara meningsfulla och lättförklarliga och jag vill att han ska känna sig delaktig.

När John och jag fick Wilma så var allt självklart, vi hittade våra roller snabbt som föräldrar. Vi gjorde saker med Wilma naturligt och spontant som de flesta föräldrar gör, hon har fått hänga med helt enkelt. Ibland på gott och ont.

Jag gillar förändringen, att vi nu resonerar, planerar och reflekterar mer i vardagen. Otydligheter blir tydligheter och vi utvecklas som familj.

Att vara familjehem är ju att inkludera biologiska föräldrar, Isaks barnsekreterare och vår egen familjehemssekreterare till ett team. I vårt fall har vi precis startat umgänget med en av Isaks föräldrar och lite längre fram kommer jag att berätta mer om det.

Del 8

Lille Isak är en av oss i familjen. Vi kallade oss mamma och pappa från första stund och Wilma presenterar honom som lillebror. Vi har förstått att de barn som bor i familjehem har väldigt olika behov. Vår grabb behöver hämta i kapp besök på BVC och barnhälsan. Så vi har många möten och besök i vår kalender, men vi hinner med då vi båda har fått tjänstledigt på deltid från våra jobb.

Det är ju inte bara Isak som är i fokus för oss. Wilma måste få vår tid, att vi hinner göra läxor, skjutsa till träning med mer. Egen tid med oss är viktigt och då går gärna John och Wilma och ser en biofilm eller så smiter hon och jag iväg till ett mysigt fik i närheten.

Wilma vill så gärna att vi ska göra allt tillsammans alla i familjen så vi har gått på bio tillsammans och det gick jättebra. Vi var beredda på att gå ut efter 20 minuter om han skulle tröttna, men det behövdes inte. Det är så roligt att uppleva glädjen i ett litet barn när den upplever något helt nytt för första gången. Vår lille grabb som utrycker sig med hela kroppen och själen för att kommunicera gör det ännu mer glädjefullt!

Snart ska Isak börja förskolan och det är dags att planera in det.

Del 9

Det kom en dag när vi märkte att vi faktiskt har börjat träffa vänner igen, vi gör utflykter och vi har varit ute och ätit på restaurang. I ungefär samma veva hade John och Isak varit på Öppna förskolan för att träffa andra barn vilket Isak gillade. Det fick oss att börja fundera på om Isak kanske förstår det sociala spelet bättre om han träffar andra barn mer. Vi kände allt mer att han för sin egen utvecklings skull  behövde få börja förskolan.

När vi skulle träffa våra familjehemskontakter för att ha ett utvecklingssamtal gällande Isak så berättade vi om vår idé. Vår gemensamma önskan och plan blir att prova mycket korta dagar med lång inskolning och att detta får ta tid. Vi vet att vi måste ta hänsyn till att Isaks utvecklingsnivå inte är på samma nivå som hans jämnåriga. Den största utmaningen är talet men flera av pedagogerna har kunskap i teckenstöd och Isak tränar detta hos sin logoped.

Vi bokade in ett möte för att träffa förskolan tillsammans med Isaks barnsekreterare. Det blev ett lyckat möte. Vi möttes av hela personalstyrkan som arbetar på den avdelning som Isak ska skolas in på. Vilken uppslutning och vilket bra emottagande. Det kändes som vi alla kommer att kunna ge Isak en bra möjlighet att hämta ikapp och att utvecklas.

Del 10

Nya miljöer är en utmaning för Isak. Han blir lätt stökig och sveper ner det han ser från bord och hyllor. I jourhemmet trodde de att Isak hade ADHD. Vi tror att hans stökiga beteende beror på hans bagage och svårigheterna i kommunikation med andra. I början på förskolan hände det att Isak föll tillbaka i dessa mönster, men ju tryggare han blev desto bättre blev hans dagar i förskolan.

Isak har verkligen utvecklats, han har fina kompisar på förskolan och fantastisk personal. Han har genom att se på andra barn lärt sig att förstå vanliga sysslor i vardagen och lärt sig sociala umgängeskoder. Visst hade vi som familj kunnat ge honom den kunskapen till viss del, men det hade tagit längre tid, speciellt med tanke på Isaks erfarenhets- och utvecklingsnivå. Det är en insikt som jag fått och som gör att jag verkligen uppskattar alla resurser kring Isak.