Lotta Almqvist

Foto: G40 Studio

”Hästar får aktiva att bli lugna och lugna att bli aktiva”, Lotta Almqvist 62 år boende i Västerhaninge

Jag fick min första häst när jag var åtta år och med den följde massor av kompisar. Det är något med hästar som drar till sig ungdomar. Aktiva blir lugna, lugna blir aktiva. Vi bodde på Skogsstigen 4 i Västerhaninge och hyrde in våran första ponny på Präst Gården i Västerhaninge där det fanns en lagård med en massa kor och några hästar. Efter en tid fick min bror en lite större ponny och vi flyttade vidare till Gustafslund och där blev det ett föl så då var det tre hästar. Och fler kompisar. Det var när pappa, som var kapten i flottan, var på världsomsegling som vi fick vi veta att gården Blåkulla var till salu. Mamma, brorsan och jag cyklade dit och vi bestämde oss direkt. 1967 flyttade vi till Blåkulla, där jag och min familj fortfarande bor och driver ridskola. Ridskolan har alltid varit en knutpunkt för alla slags människor. De som en gång har varit hos oss kommer alltid tillbaka, med sina barn, barnbarn eller själva i vuxen ålder. Och ungdomar dras fortfarande hit, till hästarna och atmosfären.

Som ridlärare får man lyssna. Oj, oj, oj vad jag har lyssnat. Jag har alltid haft lätt att umgås med ungdomar, dels för att jag har levt det här livet sedan jag var 15 år, men dels också för att mina föräldrar tog emot flera barn med olika problem genom åren. Jag känner ofta de unga i stallet på ett helt annat sätt än exempelvis skolan gör. Det händer att lärare som jag kontaktar säger att när jag pratar om någon så låter det som en helt annan person än den de känner. Jag tror det hänger ihop med att varken vi i stallet eller hästarna ställer några krav.

När jag tänker tillbaka på min uppväxt känns det som en annan tid. Då lekte vi ihop i stora gäng och vi hade så roligt. Vi busade lite väl mycket kanske, vi byggde gångar uppe på höskullen och ibland följde vi den stora kloakån och kollade vem som blev blötast. Förr red ju nästan alla, men nu finns det så mycket annat att göra. Men jag tycker att stämningen bland ungdomarna i stallet nu är densamma som den var när jag var liten. Det är samma gemenskap och känsla av samhörighet.

Att driva ridskola är ett fantastiskt arbete, på gott och ont. Det är tufft ekonomiskt, man får inga bidrag och själv har jag försummat mycket eftersom jag alltid har satt hästarna först. Mina barn har väl inte haft nån bullmamma direkt, och semester har jag nästan aldrig haft. Men tack vare allt man får tillbaka, av hästarna, människorna, relationerna, skulle jag aldrig vilja göra något annat. Jag lever min dröm.

Kontakt för den här sidan: haningekommun@haninge.se

Senast uppdaterad: 12 april 2019