Gösta Grundel

Foto: G40 Studio

” I Västerhaninge har vi nära till havet, skogen och storstaden – vad mer kan vi önska?”, Gösta Grundel 91 år boende i Västerhaninge

Min passion för segelsporten började redan vid 8-års ålder och utvecklades med åren till att jag bestämde mig för att bli sjöman när jag blev stor.

Redan när jag var 17 år mönstrade jag på skolskeppet ”Albatross” som också var ett segelfartyg. Med Albatross gick vi mellan hamnar i Sydafrika och Sydamerika i närmare 2 år. Under den tiden hade jag bestämt mig för att studera till sjökapten. Men för det krävdes ytterligare sjöpraktik som jag fullföljde på olika fartyg som gick på Afrika, Nordamerika och Fjärranöstern. Efter sjökaptensexamen mönstrade jag som styrman på m/s Delos som gick på Australien och Fjärran östern.

Efter att vi varit på Nya Guinea drabbades jag av sjukdomen Malaria. En fruktansvärd sjukdom. Jag fick vara på sjukhus länge i Melbourne, Australien, innan jag kunde ge mig ut på havet igen. Men kort efter drabbades jag av en följdsjukdom, svartvattenfeber. Jag hamnade på sjukhus igen, den här gången i Manilla, Filippinerna. Och det var där en läkare avgjorde min framtid genom att säga: ”Du kan inte fortsätta segla i nord-sydlig riktning. Det blir för stora och snabba klimatförändringar med den sjukdom du har. Du riskerar att få återfall”. Så det var bara för mig att resa tillbaka hem till Sverige.

När jag kom hem till Sverige hade jag fyllt 28 år. Jag träffade min hustru och vi flyttade till Strandvägen på Dalarö. Här fick jag också jobb som lots. Till en början fick jag hemska anfall av sjukdomen som innebar bland annat hög feber, men det vågade jag inte berätta för någon. Jag levde i ständig fruktan att bli avslöjad och var väldigt rädd att förlora mitt jobb. Lotstjänsten hade jag ända till jag blev pensionär och avslöjad om min sjukdom blev jag aldrig.

Från Dalarö flyttade vi till Handen och sedan till vårt kedjehus i Västerhaninge som passade mig som handen i handsken – nära till havet och skogen.

Min segelbåt som jag byggde själv efter att jag gick i land, har jag hela tiden haft liggande i Badhusviken på Gålö. Min hustru har inte delat min entusiasm för segling, så jag har mest seglat ensam. Det blev nästan en vana, faktiskt. Ensam på sjön är det ingen som frågar vad man ska göra, man lever i sin egen tankevärld. Och tröttnar man vänder man hemåt. Någon fara med att segla själv har jag aldrig känt – jag trivs på havet.

Jag avslutade mitt seglarliv sommaren 2017. Men entusiasm var inte lika stark längre. I mitten av juli när det blåste friskt gav jag mig ut – en tur som jag hade tänkt bli min sista. Och det blev det för på Mysingen, fjärden mellan Muskö och Utö small det till och masten gick över bord. Ensam satt jag där i blåsten och funderade på vad jag skulle göra. Till slut fick jag hjälp av ett par i en annan båt som bogserade in mig i lä. Väl där kunde vi med gemensamma krafter få upp mastdelarna på däck. Då kunde jag starta motorn och ta mig till Gålö. Sedan den dagen har jag inte seglat. Jag saknar det inte.

Allt har sin tid. Ej heller saknar jag mina färder över världshaven. Jag har nu ankrat upp på en plats där jag och min hustru stortrivs.

Kontakt för den här sidan: haningekommun@haninge.se

Senast uppdaterad: 16 april 2019