Åke Andersson

Foto: G40 Studio

”Jag ser hela min historia från balkongen”, Åke Andersson 75 år boende i Handen och i fritidshuset på Ornö.

Jag har sett Haninge gå från rena bondesamhället till den moderna ort det är idag. Jag flyttade hit 1947, då var jag tre år, och bodde sen här hela min barn- och ungdomstid. Morfar hade haft gård här sedan 1921, alldeles nära där Coop Forum ligger nu, och vi fick bygga hus i hans kohage. Förr var det ungefär som i Emil i Lönneberga här. Alla kände alla. Jag följde ofta med morfar till affären vid Nynäsmacken för att handla och fylla på mjölkflaskan. Det var mysigt. Inte för att det var så kul att handla, men jag fick alltid en kola medan morfar tog en “knutbira”, alltså en pilsner bakom knuten. I affärens källare satt konstnären Gideon Johansson och målade tavlor med solnedgångar på löpande band, jag tror att många härifrån har en Gidde-tavla hemma på väggen. Det har jag också, den köpte farsan till mig för två pilsner. Min morfar var tvättare, som så många andra här på den tiden. Man ansåg att vattnet var extra mjukt och fint här, så tvättarna hämtade tvätten med häst och vagn (senare med T-Ford) från de fina familjerna på Östermalm inne i stan, tvättade och körde sen tillbaka tvätten.

När jag växte upp fanns det bara en skola, Handens folkskola, nuvarande Runstensskolan, och där gick alla, även barnen från, Vendelsö, Dalarö, Trångsund och Stortorp,  i klass 7 och 8. Trots det rådde det en viss rivalitet mellan orterna. Det fanns en skjutbana på gränsen till Vendelsö, och där fick man se till att hålla sig på rätt sida, det var inte populärt att springa efter nån tjej från ”andra sidan”.

Det gick väl sådär för mig i skolan. Jag var rätt livlig, och varje gång vi hade gjort något bus fick vi välja mellan hemanmärkning och örfil. Jag valde alltid örfil i skolan, för det hade jag fått hemma i alla fall och farsan slog hårdare. Jag gick bara åtta år i skolan eftersom jag inte kom in på läroverket, och därför heller inte vidare till gymnasiet. Det var väl ordningsbetyget som störde. När jag gick ut skolan fick jag jobb som tekniker på Kungliga Telegrafverket. Efter det började jag på Securitas där jag blev kvar i 41 år, först som tekniker och sen som informationschef, så det gick ganska bra för mig i alla fall.

När jag växte upp hade vi ungdomar i princip bara två fritidssysselsättningar att välja mellan; idrott (fotboll eller hockey) och scouterna. Jag valde scouterna. Flickorna började som blåvingar och pojkarna som vargungar, sen blev vi flick- och pojkscouter och senare seniorscouter. Det fanns ingen ungdomsgård, så vi fixade våra egna. När vi blev för gamla för att vara scouter kallade vi oss Hinkarna. Flera gifte sig med andra i Hinkgänget och många av oss umgås fortfarande.

Jag träffade min blivande fru i scouterna. Vi gifte oss 1967, fick två barn, skilde oss men gifte oss igen efter bott isär under två år. Numera bor vi på 10:e våningen i gamla kommunhuset. Det ligger där vår bollplan låg, och där vi åkte skridskor om vintrarna. Jag ser hela min historia från balkongen; området där min morfars gård och huset vi byggde låg, kyrkan vi gifte oss i och våra två första lägenheter. Det är fint. Sedan 45 år tillbaka spenderas mycket av fritiden i vårt hus på Ornö. Haninge är min vagga, min identitet.

Kontakt för den här sidan: haningekommun@haninge.se

Senast uppdaterad: 12 april 2019