Utvecklande roll som gör skillnad

Foto: mostphotos

Som familjehemsförälder behöver du inte vara expert. En normalstabil familj där de vuxna drar åt samma håll räcker långt. Det säger Göran som tillsammans med sin fru Sandra har två familjehemsplacerade barn hos sig. Familjen bor i villa strax utanför Haninge och båda jobbar som poliser. Familjen har också tre numera vuxna och utflugna barn sedan tidigare.

– När Sandra och jag träffades för tio år sedan började vi först fundera på att adoptera, men efter en tid anmälde vi oss som ett möjligt familjehem. Vi ställde upp för en djupintervju och fick också gå en kurs.

Rätt plats för barnet

– Vi funderade noga igenom vad vi ville. När man bestämmer sig för att bli familjehem åt nya barn så får det givetvis stor påverkan på familjens vardag och framtid, berättar Göran och Sandra.
Därför beslutade de sig också för att efter moget övervägande först säga nej till ett par placeringar som de inte trodde på:
– Det kändes jobbigt för oss, men var ett viktigt beslut att ta som blivande familjehem. Tanken är att det barn som placeras ska passa in och få det bättre än i den miljö det kommer ifrån.
– Vi ville gärna ha barn som kunde bo hos oss långsiktigt och förhoppningsvis hela uppväxten även om socialtjänsten som placerar ett barn aldrig kan garantera uppväxtplacering – varje placering är unik och omprövas regelbundet.
– Vi var på det klara med att vi ville ta hand om barn och satsa på dem fullt ut som om de vore våra egna. Andra familjer vill kanske ha det på annat sätt och det finns förstås lika stort behov av avlastnings- och kontaktfamiljer och familjehem för korttidsplaceringar.

Ett nytt hem

En dag kom ett erbjudande om en liten nyfödd pojke som fanns hos en jourmamma och då kändes allt rätt:
– Överflyttningen till oss skedde gradvis med dagliga besök hos jourmamman under tre veckor. Vi fick mata och vyssja allt mer. Tre månader gammal flyttade han så hem till oss. Allt fungerade bra och jourmamman finns kvar i bekantskapskretsen och fungerar som extramormor.
– Ett par av de stora barnen, de var då 15 och 17 år gamla, bodde fortfarande hemma. De blev snart väldigt tajta med vår nya familjemedlem. Och det håller i sig även sedan de flyttat hemifrån.

Viktig kontakt

Efter några år kom ytterligare en pojke på sex månader till Göran och Sandra. Idag är pojkarna tre och sex år gamla. En av dem har kontakt med sina biologiska föräldrar och släkt och de träffas regelbundet en gång ett par timmar per månad.

– Umgänge är viktigt för barnet eftersom de har behov av sitt ursprung när de blir äldre, det måste man vara beredd att främja som familjehem. Socialtjänsten lägger upp ett schema för umgänge, i vårt fall läggs de ut för en termin i taget. Men inte alla ursprungsfamiljer vill eller klarar av att ha umgänge.

Uppföljning & stöd

Efter tre år i familjehem ska socialtjänsten överväga om så kallad juridisk vårdnadsöverflyttning ska ske för barnet. En förutsättning är att familjehemmet godkänner att bli vårdnadshavare. Socialtjänsten bedömer om det är lämpligt för barnet, de biologiska föräldrar tillfrågas om sin inställning och sedan prövas ärendet i tingsrätten som beslutar.

– Så har skett med vårt äldsta barn. Kontakten med de biologiska föräldrarna är fortfarande lika viktig och fortsätter förstås.
De sociala myndigheterna är skyldiga att följa upp familjehemmen. Oftast blir det ett besök i halvåret, men Göran har gjort det till rutin att skicka ett mejl varje månad och berätta lite grann om vad familjen gör tillsammans:

– Det viktigaste är att ha raka rör i kommunikationen med sin handläggare på kommunen, dessutom är det bra att veta att man kan få avlastning även som familjehem, exempelvis samtalsstöd.

Väx med uppgiften

Varför ska man bli familjehemsförälder?

– Den som är nyfiken och vill se under ytan i samhället har mycket att lära sig i den här rollen. Att vara med och se hur individer växer och utvecklas utvecklar samtidigt dig själv.

– Och så kan du bidra till att bryta det onda sociala arv som gör att exempelvis missbruksproblem går vidare i generation efter generation. Det är en oerhört viktig insats.
Känns det inte annorlunda med de här barnen? brukar folk fråga Göran:

– Nä, säger jag, det känns precis som vanligt. De är ju mina grabbar!

Text: Bert-Ola Gustavsson

Kontakt för den här sidan: socialforvaltningen@haninge.se

Senast uppdaterad: 3 oktober 2017